Hej,
Börjat fundera över denna blogg allt mer, skall jag ha kvar den, ger den mig något, det är bara så mycket negativt som skrivs hela tiden ifrån min sida men jag landar alltid i att den får vara kvar. Jag gillar att skriva men även känt att det blir för mycket negativt emellanåt. Jag ser mig inte själv som en allt för negativ människa så tycker jag har vinklat det lite fel men samtidigt var ju hela syftet med bloggen att skriva om det vi har varit med om och få ventilera mina känslor kring Tildas bortgång.
Så jag kommer kanske, inte helt klart än, börja skriva lite mer vad vi gör på veckorna. För jag/vi sörjer inte hela tiden och är ledsna och mår dåligt eller det gör vi, konstant hela tiden men vi hittar på roliga saker och det finns saker som händer som är positiva med.
Men idag kommer inlägget handla om tråkigheter, fortsätter på det jag är bäst på 😉
Iaf, idag är det en månad kvar till ett årsdagen. Jag känner det i huvudet, magen, hela kroppen skriker att det snart gått ett helt år. Jag gråter hela tiden (när ingen ser), det värker inombords precis hela tiden.
Hur fan har vi kunnat leva i snart ett helt år utan Tilda? Det är helt ofattbart. Så fruktansvärt jävla hemskt.
Har hatat varje sekund av dem 11 månaderna som har gått, hatat varje dag som gått och jag inte har kunnat krama om mitt barn, att se mina döttrar leka, busa och skoja med varandra, hatat att se Ella ensam, att höra Ella sakna sina lillasyster, att hon vill ha en lillasyster som ser ut som Tilda, hatar att se Johan må så dåligt. Jag vill inget hellre än att vår familj skall bli hela igen.
Varför var vi tvungna att bli halva? Varför kunde inte vi få leva som en vanlig familj som alla andra?
Vi får frågan emellanåt om hur många barn vi har. Hatar den frågan, vi har ju två men inte hos oss och nej, Ella är inte ensam, hon har en syster men hon får inte träffa henne.Mina älskling kommer aldrig få det heller.
Så mycket jag vill att juni inte skall komma.
Har hört att man måste klara första året, året då man måste ta sig igenom alla högtider och minnen.
Men hur skall det kunna bli bättre efter ett år? Hon är ju fortfarande borta och jag gråter lika mycket nu som då, det gör precis lika ont nu som förra sommaren, om inte ännu mer.
Det värsta är att jag inte ser Tilda överallt längre. Det gjorde jag i början, såg henne i varje steg jag tog, i varje situation jag var i men det gör jag inte. Jag kan nästan inte känna henne längre bara när jag tittar op kort och det skrämmer mig något grymt. Jag vill inte glömma någonting, jag vill ha henne hos mig så himla mycket. Krama en henne. Hon älskade att ligga och krama en, tog tag runt hela halsen och pillade en i nackhåret. Allt är så jävla jobbigt och jag mår sämre och sämre hela tiden.
Senaste kommentarer