Nu hade vi blivit upp skickade till avd, 324 medicinavdelningen, där vi skulle ligga i 1 1/2 månad framåt.
Man trodde fortfarande hon hade Minimal Change och gav Tilda kortison för det. Det tog massa prover hels tiden, sköterskorna var inne varje timme dygnet runt dem första dagarna för att ta blodtryck och prover. Man upptäckte att hennes salter i kroppen var låga så hon hade nästan dropp i jämt.
Hon hade även dropp för två andra grejer, det ena var vätskedrivande, i hopp om att Tilda skulle börja kissa ut all vätska, och sen fick hon albumin, vilket är protein som skall finnas i blodet men Tilda kissade ut, dessa två fick hon om vart annat.
Varje morgon skulle rutiner göras och det var bland annat vikt och bukomfång – det var verkligen en jobbig historia. Varje morgon hoppades man på att nu har hon gått ner i vikt men hjärtat brast varje morgon – hon gick bara upp i både vikt och omfång.
Ringde Johan gråtandes varje morgon och berättade hur dagens vikt var.
Sköterskorna satte en kateter i början någon gång för vi skulle kunna ha stenkoll på hur mycket hon kissade, det blev min drog. Jag kollade slangen och uppsamlaren HELA TIDEN, men resultatet blev aldrig bättre, inte ens när hon fick vätskedrivande.
Allt detta var så enormt påfrestande för mig och familjen. Det var bara en av oss som fick sova hos Tilda och det blev jag den första tiden, dels för jag ville det med mitt kontrollbehov.
Men jäklar vad det satte sig i huvudet på en, duschade inte på 6 dagar första tiden innan jag förstod att vi fick låna avdelningsdusch.
Man var helt förkrossad och tankarna gick på en hela tiden, hemska tankar som man inte vågade fråga läkarna om…
Senaste kommentarer