Har inte orkat att tänka på att skriva någonting för det gör så jäkla ont!

Så smärtsamt att behöva tänka! Dels så orkar jag inte tänka för stressar upp mig så över flytten. Vi får nycklarna på måndag och det är jämt så jäkla mycket man behöver tänka på och allt packande! Orkar inte, vet inte hur jag får ihop allting

Men nu på kvällen kom det verkligen ikapp mig.

Jag har Ella jämte mig sovandes men det brukade alltid ligga en emellan oss. Kommer aldrig glömma känslan att ha dem små fötterna sparkandes in i låren, magen, huvudet på mig eller inför varje nattning när hon hade både händerna runt min hals för att pilla i mitt hår, att se henne somna näsa mot näsa, höra hennes andetag eller alltid få kramar och pussar på morgonen med världens leende.

Saknar det något otroligt mycket.

Saknar henne så otroligt mycket.

Vill fortfarande inte förstå att det är sant, kommer aldrig acceptera att hon inte finns hos oss längre.

Varför var just vårt fina barn tvunget att försvinna?

Smärtan äter upp mig inifrån!

Alltid nära❤️

Varför kan vi inte få ha det så här igen?