4 månader

I 4 månader har vi varit i helvetet.

I 4 månader har vi lidit, mått piss, gråtit, skrikigt, varit knäpptyst, förtvivlade, upprörda, ledsna, haft sån enorm smärta, känt sån sorg att vi inte vet vad vi skall göra.

Hur hanterar man förlusten av sitt barn?
Hatar exakt alla känslor, dem få gångerna man faktiskt inte tänker på Tilda är man helt tom. Man har ett stort hål inom sig.

Jag ser hennes ansikte framför mig exakt hela tiden, det värsta är dock att jag hela tiden ser hennes ansikte när hon tar sitt sista andetag. Det är den kvällen, dem 2 timmarna som spelas upp framför mina ögon hela tiden. Det är så tydligt att jag nästan kan röra vid henne, röra vid ambulanspersonalen, höra hur deras röster låter när dem pratar om vad som händer, vad dem gör. Ser hela förloppet framför mig.

Varför är det dem bilderna? Varför kan det inte vara alla bra ögonblick man har med Tilda? Varför ser jag inte hela tiden hur Tilda tittar djupt in i mina ögonen och klappar min kind och ger mig en kram? Alla gånger Tilda står bakom gardinen och fnissar om tron att vi inte ser henne? När Tilda springer omkring och tar av sig blöjan för att visa oss rumpan?

Varför måste jag se framför mig hela tiden när hon DÖR???

Det har jag gjort i 4 månader!

Lider hela tiden, varje sekund. Försöker verkligen vara glad och en bra mamma för Ella men jag vill ju vara hos Tilda hela tiden. Prata om henne hela tiden. Jag vill inte vara arg, lätt retlig. Jag vill inte må så här men samtidigt vill jag aldrig må bra igen. Är rädd att Tilda skall blekna, att jag skall glömma hur det känns när hon klappade mig på kinden. Är rädd att hon skall försvinna ifrån våra minnen.