Nu när klockan har slagit om och det är den 5 oktober så var det exakt 1 år sedan Tilda och jag var hemma precis som vanligt när Ella var sina 5 timmar på förskolan och Tilda trillade. Det var inget konstigt, jag reagerade inte speciellt mycket utan bara sa upp och hoppa. Tilda var ett barn som trillade och slog sig jämt, hennes panna hade alltid minst ett blåmärke, hon landade alltid på huvudet. Det hände aldrig nått, oftast blev hon knappt ledsen.
Men just idag så trillade hon på cykelkärran som stod i hallen och det hade den aldrig gjort innan så det var ju självklart att något skulle hända just när den stod där då.
Alla som har små barn är rätt duktiga på att skilja sina barns skrik, är det bara uppmärksamhetsskrik, övertrötta, hungrig eller om det har hänt något mer allvarligt. Just det skriket var ett mer allvarligt skrik.
Jag springer fram och lyfter upp Tilda och det är blod stort sett i hela ansiktet och jag får jättepanik, ser inte ens vart det blöder men tar vatten på ett papper och börjar torka. Det har blivit ett jack i pannan, ringer upp svärmor på FaceTime och försöker visa henne om vi behöver sy. Hon skall komma över och titta på det och jag får ringa Ellas förskola, vi skulle precis hämta henne men säga att jag kommer senare.
Svärmor kommer och tycker det bara behövs sårtejp. Detta är första gången någonting händer barnen, så blev lite uppjagad.
Det är här vi först lägger märke till att Tildas ögonlock svullnar upp lite ibland…
Senaste kommentarer