Ängeln Tilda

Som rubriken lyder, känns verkligen som jag lever två helt olika liv men dem är sammanlänkande med varandra. 
Ena livet är precis som det var innan, jobbar, umgås med vänner, går ut och käkar, skrattar, hittar på grejer med Ella, precis som det var förut. Andra är allt bara grått, man är så fruktansvärt deprimerad, gråter hela tiden, har ont i kroppen, i själen och saknar Tilda något enormt. 
När man är i det ”bra” (så jäkla uselt ord) livet så känns det som den andra delen är en stor suddig bubbla och det är inte mitt liv som man ser in i. Jag är ju inte någon som har förlorat någon, har aldrig förlorat någon i mitt liv innan. Har jag sån jävla otur? Det händer ju inte, man hör ju bara om att folk har förlorat sitt barn. Sånt här händer inte! 

Jag kan inte se mig själv som någon som har förlorat mitt barn. Vi levde ju ett sånt Svenssonliv som man bara kan ha, jag har ju aldrig gjort något dumt? Varför straffas jag? Varför var min Tilda tvungen att dö?
Jag är så dåsig, känner aldrig mig klar i huvudet längre, alltid är borta. 

Har blivit bra på att hålla fasaden uppe, inte för alla andra utan för att jag skall orka men ändå går jag på någon sorts autopilot pch är aldrig riktigt glad, mest irriterad pch nedstämd hela tiden. 

Vår familj skulle ju vara 4. 

Som Ella sa i lördags, nu är vi bara 3 innan var vi ju 4 och jag älskar Tilda mer än er mamma och pappa för hon var min lillasyster ??

Vill kunna göra dig hel igen Ella, vill inte att du skall vara trasig!

En 5 åring skall inte behöva uppleva sånt här.