Sorgen är inte det största problemet

Nu när man lärt sig lite om sorgen och hur man hanterar den och vet lite mer om den, man saknar Tilda, man gråter, hjärtat läker aldrig och hjärtat spricker upp med jämna mellanrum men man har börjat kunna hantera allt det, så är det inte det jag gråter över oftast längre.

Det är att bli lämnad kvar ensam.

Jag tänker och gråter ofta över tanken om att Ella och/eller Johan skulle försvinna (dö). Det känns så fruktansvärt att skriva men målar upp bilder i huvudet hur dem dör och lämnar mig ensam kvar. Vad gör jag då? Och det värsta av allt är att jag tror på att det ibland kommer hända, för varför skulle jag få ha sån tur att få ha kvar resten av min familj här hos mig när Tilda inte är det?

Jag vet att det är sjukt att tänka så men är livrädd att bli lämnad kvar själv här. Jag skulle aldrig kunna bli människa igen då.

I bilen är där jag gråter mest, stort sätt varje gång jag kör så gråter jag. När jag kör så åker verkligen mina tankar iväg, både på saknaden av Tilda men även inbillningar av hemskheter.

Tror bilen har blivit en sån plats för mig dels för jag alltid sitter fram själv så ingen märker om jag gråter och sen är det där tankarna verkligen flyger iväg. Både skönt men väldigt jobbigt.

Hatar att ha mina hjärnspöken men är så rädd att bli lämnad kvar själv.