Har jag raderat dig totalt ur vardagen?
Inte helt men nästan, jag överlever inte om jag går runt och tänker, känner efter, ser dig i allt! Det gjorde jag hela tiden i början, såg dig i syne, att du sprang runt mina ben, stod och busade bland kökslådorna. Det var nästan så jag kunde krama dig. När jag låg och blundade i sängen var du precis där jämte mig, susade så gott med din hand ordentligt inlindad i mitt nackhår. Om jag kramade om luften sär och då i sängen kände jag dig! Var precis som innan!
Du kunde aldrig somna utan att ligga och krama om halsen på mig och ha fingrarna i nackhåret.
Jag saknar dig så jävligt mycket att jag måste förtränga dig! Jag kan inte ha dig i tankarna hela idén för jag orkar inte, kommer aldrig orka leva med att se dig men bara i tankarna.
Eller så har jag bara lärt mig att du är jämte mig hela tiden. Du sitter i vagnen framför mig när vi är på torget, du ger mig sprakar i sömnen, springer efter benen i köket. Jag kanske bara är van att se dig men aldrig på riktigt längre.
Jag vet inte men det enda jag vet är att jag längtar ihjäl mig efter dig tills den dagen vi äntligen får träffas igen, hör ditt skratt, se ditt busiga ansikte!
Gud vad jag saknar ditt söta ansikte! Jag vill bara känna dig en gång till, få krama om dig eller bara klappa dig på kinden bara om det var för två sekunder! 
Senaste kommentarer