Ångesten och skuldkänslorna

Nu ligger jag här igen och kan inte somna.
Mår så dåligt över att jag inte varit hos Tilda på snart två veckor, den enorma skulden och självhatet är stor. Lovade mig själv att åka dit minst en gång i veckan och hade gjort det fram till nu. Det har varit så mycket runt omkring och jag är helt slut. Orkar inte, även jag vill och mår jättedåligt över att jag inte varit hos henne.
Tycker det är så himla hemskt att hon skall behöva ligga där själv ute i regn och rusk. Vill ju ha henne här jämte mig i sängen som alltid! Inte att hon skall ligga själv, hatar den känslan över att veta att hon ligger där själv ??

Har haft tankar på att jag skall vara hos henne, ligga jämte henne men det går ju inte för här har jag ju Ella som behöver mig, som jag vill se växa upp. Men hur kan man som mamma välja vem vilket barn man skall vara hos? Det är så fel!

Jag har alltid varit väldigt blandad i mina tankar kring efter döden och har tänkt att när man är död så är man död, att man bara finns i minnet. Men nu hoppas jag att det finns något annat. Något bättre än här, att Tilda får leva vidare utan sin dialys och sjukdom, verkligen bara allt det goda av livet.
Det kanske har blivit så efter man har pratat mycket om det med Ella…