Idag fick jag äntligen träffa några ifrån ambulanspersonalen som kom och försökte återuppliva Tilda.
Tyvärr kunde inte alla 5 som var påplats delta idag, men han som jag har starkast minne av var där och en tjej också.
Jag tyckte det verkligen var så skönt efteråt att få träffa dem igen. Jag stod ju och såg på allt vad dem gjorde när dem var hemma hos svärmor, lade märke till vissa saker, så det var skönt att få fråga allt man undrat och tänkt på. Men framförallt att bara få prata om det.
Det är lite svårt att prata om hemma, både för min och Johans del. Jag stod ju där hela tiden och såg ALLT på både gott och ont, medans Johan inte gjorde det. Så vill skona honom ifrån vissa bilder man har i huvudet och ta upp saker som är riktigt jobbiga. Vill inte belasta någon med alla detaljer, bilder jag har.
Det var något personalen ifrån ambulansen jag träffade idag verkligen var impade över, hur detaljrikt jag kunde berätta och förklara vad som hade hänt och vad jag hade lagt märke till. Det är även något kuratorn har sagt förut, att jag verkar varit ”med” hela tiden, i huvudet.
Vad jag har förstått det som är det ganska vanligt att man hamnat i en sån chock att man inte minns någonting.
Men för mig är allt glasklart, minns ALLT, varenda lite detalj, gav tom ena ambulanssjukvård grejer ur väskorna dem har för jag hittade det snabbare än dem andra i personalen och det är så FRUKTANSVÄRT jobbigt att ha alla dessa bilderna i huvudet.
För tyvärr är det dem bilderna som kommer upp hela tiden, det är dem jobbiga situationerna som spelas framför mig hela tiden.
Vill ju bara minnas Tilda som hon var, glad, sprallig, busig och så oerhört kärleksfull ??
❤