Just nu är allting piss. Är så fruktansvärt trött på hela jävla livet.
Varför kan inte allt bara få vara bra? Ett skitradhus som skulle vara så bra och som vi längtat efter är bara så mycket problem med. Ha en frisk Tilda här hos oss.
Helevetes skit, kommer man aldrig få må bra igen? Kommer aldrig någonsin bli hel igen, kommer jag aldrig få känna riktig glädje utan att ha en stort mörker hängandes över än?
Jag är glad men inte som förr. Jag har glada perioder men är aldrig riktigt superglad.
Ikväll sprack bubblan ifrån ingenstans. Var länge sedan jag grät som jag gjorde förut, har inte orkat. Orkar inte känna denna jävla smärta längre, den enorma saknaden efter mitt barn! Jag vill ha min friska Tilda tillbaka eller den sjuka, spelar fan ingen roll vill bara ha henne här hos mig!
Hatar detta förbaskade jävla skit efterliv. Varför kan inte jag få mina barn hos mig, båda två? Varför skulle jag bli så jävla hårt drabbad av detta fruktansvärda orättvisa piss värld vi lever i?
Läste någonstans att det bara är personer som är tillräckligt starka som får sjuka barn eller förlorar ett barn, bara personer som klarar av att leva med smärtan.
Vad är det för jävla trams? Jag är fan inte stark, jag får kämpa hela tiden för att hålla mig flytande. Får kämpa för att vara glad emot mitt barn jag har kvar i livet. Är det att vara stark?
Jag trycker bort allt, vill inte känna, vill inte ta i något som är jobbigt. Om man inte pratar om det så har det inte hänt eller om man pratar om det så är det ingen stor grej, allt förenklat.
Jag är bara feg och lat, vill inte ta hand om något, är lättirriterad och bara vill vara själv hela tiden. Gömma mig.
Hatar detta skit liv, hatar att må så här fruktansvärt dåligt, hatar mig själv, min kropp, hatar min rygg min äckliga mage, mitt allt. Hatar att jag inte är bra på något, att jag inte vet vad jag vill, hatar att må dåligt, hatar att behöva känna så här. Vad är min framtid, hur ser den ut? Kommer jag någonsin veta?
Varför kan inte något vara enkelt för?
Jag vill ha mitt fina barn hos mig, min älskade Tilda hos mig!
Ser inget slut på den här smärtan, jag saknar henne så. Jag är inte hel utan henne, vår familj är inte hel utan henne. Jag vill bara få känna och se henne en gång till. Vill veta att hon har det bra , att hon inte led när hon dog!
Det smärtar mig för jag tror att hon gjorde det.
Allt är piss nu, den jävla bubblan jag försökte gömma mig i sprack. Alla känslor kommer samtidigt, det dåliga samvete mot Ella och Johan, mot graven som jag besöker allt mindre och mindre, mot min omgivning.
Jag är grym på att hålla saker inom mig men när det inte går mer så kommer allt på samma gång och bara väller fram, iaf nu på natten, imorgon redan är det ”bättre”.
Ännu en gång, jag är trött på att sakna och må dåligt jag vill bara ha dig här!
Min fina familj, som bara är halv nu! Tänk att detta är 3 månader innan vi upptäcker något är fel på Tilda utan att veta vad.
Senaste kommentarer