Det senaste har jag verkligen kommit på att jag tränger bort mina känslor. Dels är det för jag inte orkar, jag orkar inte ta tag i mina känslor kring allt med Tilda för det är för jävla jobbigt och påfrestande, man blir helt slut.
Jag är med i en Facebook-grupp som heter Änglamammor och det är verkligen på gått och ont. Först tyckte jag det var så skönt att se folk och höra att det finns andra, andra som är i samma situation eller har varit, upplevt alla känslor som kom i början. Men nu känner jag mer –jag har inget gemensamt med dem? Dem är ledsna hela tiden och verkligen säger hur mycket dem saknar sina barn.
Varför känner inte jag så?
Är det något fel?
Är jag onormal?
Visst jag är ledsen emellanåt, gråter och tänker på henne. Saknar Tilda något fruktansvärt, men kan inte riktigt relatera till tjejerna på Facebook längre.
Jag och Johan pratade om detta idag och Johan hade träffats några arbetskompisar som han inte träffat sedan hon gick bort och han tyckte det var så konstigt att prata om det.
Vi kom fram till båda två att vi nog inte riktigt har fattat det än eller vi har fattat det men det har inte landat.
När jag läser om sakerna på Facebook så känner jag hela tiden att det gäller inte mig, det har inte hänt mig. Jag vill ju verkligen känna men jag orkar inte, tror min kropp har lagt av. Huvudet ”hjälper” mig med detta, det är för tungt att jag orkar inte. Men vad händer när man börjar förstå? Kommer det komma som en smäll?
Jag är så rädd för att kollapsa, det är min mardröm. Att bli helt sängliggandes, bryta ihop totalt.
Jag är en person som måste ha kontroll, ha koll på saker, annars blir jag superstressad.
Vill verkligen inte förminska någons känslor men är detta normalt? Att, vad det känns som, alla andra känner så mycket mer. Är jag onormal som inte känner så?
Och ja, det är klart jag är ledsen över att inte ha min dotter hos mig, det går upp och ner, men när det är upp så är hon helt ”borta” och lever ett rätt så likt liv som innan Tilda blev sjuk.
Blir bara helt förvirrad av att skriva detta. Jag saknar henne, tänker på henne varje dag men när jag är ”uppe” så är inte känslorna att hon har dött där, inte att jag har förlorat ett barn. Är så jäkla svårt att förklara och blir ledsen på mig själv.
Senaste kommentarer