Vill skriva så mycket och dela med mig, får det ur mig så är det bara tungt. Som jag skrev i förra inlägget mår jag inte riktigt bra nu och orkar inte skriva men gör det lite nu iaf.
Förra året igår var det först gången jag fick hålla Tilda på 8 dagar, verkligen krama om henne, lukta på hennes hår, känna hennes hjärtslag emot mitt bröst men inte höra hennes egna andetag.
Hon ligger fortfarande i respirator men läkarna hade börjat prata om att väcka henne och man hade opererat bort bloddialysslangarna i halsen på henne så nu kunde man få hålla henne lite.
Hade bara fått lyfta upp henne innan för att väga henne, så detta kändes underbart även man varken satt bekvämt och var skit nervös för hon hade ju slangar och sladdar precis överallt.
Jag fick verkligen trassla mig in för att kunna hålla henne och 3 sköterskor fick hjälpa till för att allt skulle funka. 
Man ser verkligen hur sliten jag var, men så jag njöt här! (Gråter jag igen).
Här ser man lite av allt hon hade, man var tvungen att sätta fast slangar och sladdar i mig, mina kläder, i stolen för att allt skulle ligga så bra som möjligt.
Om man nu skall gå tillbaka till nutid så var jag och Ella hos Tilda vid kyrkogården och satte dit en minigran och fixade lite hos henne, då säger Ella -Mamma kan du inte ta ett kort på mig och Tilda ❤️
<<<<
re i bilen frågade Ella mig hur gammal Tilda skulle varit när hon är 80år ? kunde inte svara henne för jag grät och hjärtat brast på mig.
Varför kan inte mina barn få växa upp tillsammans?
Ingen 5 åring skall behöva fråga en sån sak ???
Senaste kommentarer