Långt inlägg, skriver flumigt och osammanhängande som vanligt utan att riktigt få fram poängen.
Har förstått nu i efterhand att jag förmodligen blev deprimerad när jag väntade Tilda. Att man inte märkte det där och då, bättre sent än aldrig?
Jag borde ju ha varit så glad och nöjd med livet, hade en kille som älskade mig, en fantastisk dotter, köpt vår första bostadsrätt, hade fast jobb, så varför mådde jag inte bra?
Jag har alltid varit rädd för att bli ensam och alltid känt mig ensam trots jag har haft kompisar och familj runt mig, jag har alltid föreställt mig (som säkert SÅ många unga tänker) att man kommer ha ett välbetalt bra jobb som man trivdes med. Jag hade förställt mig hur familjelivet skulle se ut, egentligen hur hela ens vuxna liv skulle se ut. Men oj vad fel jag hade, man får ingenting gratis i världen och livet efter jag gick ur gymnasiet blev helt upp och ner. Flyttade hemifrån direkt till en annan stad och jobbade långa dagar stundtals, man tappade kontakten med flertal vänner. Kände ingen förutom min sambo i Göteborg och umgicks alltid med hans vänner, vilket gjorde att jag kände mig ensam.
Blev gravid med Ella och när hon var tre månader träffade jag grymma mammor i närheten som lyfte mig när jag kände mig ensam.
Började jobba igen på ett jobb jag trivdes med kollegorna men inte själva jobbet. Vågade inte söka nytt för Jag har ju ingen erfarenhet, ingen utbildning. Vem vill anställa mig? Har aldrig varit sugen på att plugga för jag kommer inte klara det ändå. Och så blev gravid med Tilda.
Då kom det till mig, skall jag ”bara” få vara mamma resten av mitt liv, aldrig få vara en viktig person som gör någon nytta?
Sen är det att vara mamma det grymmaste, tuffaste, kärleksfullaste, jobbigaste ”jobb” man kan ha och älskar att vara mamma misstolka mig inte. Men jag vill känna mig viktig på ett annat plan.
Folk ifrån skolan reste världen över eller åkte och pluggade till deras drömyrken och jag bara satt hemma! Så kändes det för mig, ALLA andra gör saker dem tycker är skoj eller brinner för, det tärde jättemycket på mig.
Hade en svinjobbig graviditet med Tilda jämfört med Ella, mådde dåligt och lite hormoner på det = jag och Johan bråkade en del, vilket man mådde ännu sämre av.
Och med att jag mådde skit både psykiskt och fysiskt så åt jag, åt allt jag kom över eller så åt jag ingenting. Halva dagarna åt jag ingenting och på kvällen tryckte jag i mig tills jag nästan spydde och fick skuldkänslor. Så har det sätt ut fram till 11 december 2017.
Värst blev det när Tilda blev sjuk, kanske inte så konstigt men tröst åt för allt, känslomässigt och för man skulle orka.
Sen jag fick Ella har jag mått dåligt över min kropp. Från att vara vältränad till att ha ont överallt och kilorna bara ökade fick mig att må så jävla dåligt.
Jag blundade för det och hittade ingen utväg.
Men den 11 december vägde jag mer än vad jag gjorde höggravid med Tilda och kände nu får det fan vara nog.
Så kämpar med min vikt, tar det lugnt och tänker bara på vad jag äter. Kommer aldrig klara det om jag har några förbud. Börjat träna på allvar, stärka kroppen inifrån och har gått hos en psykolog sen Tilda gick bort.
Nu är det fasen på tiden att jag skall må bra, inte bara för min skull men för Johans och Ellas skull. Så ofta jag säger nej till Ella för jag har eller vet att jag kommer få ont i min rygg.
Livet förändras och jag måste försöka släppa gymnasietiden, var ändå 8 år sedan jag gick ut, och det skall inte få bli höjdpunkten i mitt liv!
Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli eller om jag någonsin kommer våga plugga men idag har jag bytt jobb och trivs med det jag gör!
Dagen innan Tilda kom. Var så lycklig att jag fick till en bild där jag inte såg smällfet ut. Mörker, rätt kläder och bra vinkel så funkade det.
17 år och 30 kilo lättar. Kommer aldrig komma dit igen men hitta en balans som får mig att må bra!
Senaste kommentarer