Ängeln Tilda

Värsta stunden i mitt liv, den rädslan när jag inser hur Tilda verkligen ligger.

Vi hade ju varit uppe ett par gånger efter Tilda hade opererats förut och trodde det skulle bli samma som dem andra gångerna, men kommer till en helt annan syn.

Vad hade gått fel?

För det visste man ju, varje sövning, varje operation är en risk även om det var ”enkla” standard ingrepp. Nu trodde jag att något hade gått snett och Tilda hade blivit hjärndöd eller att man inte får väckt henne efter operationen.

Sköterskorna som är inne på rummet blir helt chockade och säger ingenting har gått fel, hon ligger i respirator. Det var planerat.

Jag utbrister att det visste jag inte, ingen har sagt att hon skulle ligga så här.

Detta ber såklart sköterskorna så hemskt mycket om ursäkt för, det skulle både avdelningen vi låg på och läkarna innan operationen meddelat oss om, men blev ett mänskligt fel, alla trodde att dem andra hade sagt något så blev att ingen sa nått.

Men var en helt ny situation och Tilda hade så många olika slangar och sladdar omkring sig.

Börjar gråta av bara tanken på hur jag kände då, den rädslan att det hänt mitt barn något, att jag aldrig kommer få se henne vakna igen.

Vem visste där och då att det skulle bli så 6 månader senare ?