Var och hälsade på hos Tilda idag, satte dit en liten tomte. Vilket jag skulle gjort för länge sedan men dragit mig för att åka till henne.
Jag orkar inte, man går sönder varje gång (om det ens går), hjärtat går i tusen bitar och man minns allting.
Vill inte se dit namn på en gravsten, är så jävla tufft att se.
Det som går på repris i mitt huvud är hela tiden dina sista sekunder i livet.
Jag håller dig i min famn och försöker lugna ner dig. Du hade sån panik att det påverkade din andning. Försökte göra allt, vagga dig, nynna, blåste dig i ansiktet hårt så du skulle dra efter andan men då börjar du huvudet bakåt och blir helt blå i ansiktet.
Jag skriker HON ANDAS INTE. Hon andas inte.
Jag skakar dig i ren desperation. Känner hur tung du blir. Blir helt lealös i hela kroppen. Jag stelar till.
Allt händer på några sekunder innan svärmor rycker dig ur min famn och börjar hjärt- och lungräddning.
När jag vänder mig om visste jag.
Jag visste ifrån sekunden jag släppte din kropp att det var över.
Du var död!
Hur kan man känna sånt?
Jag kände det direkt. Även om jag stod och hoppades att du skulle börja skippa efter andan så visste jag!
Jag ser allt så tydligt framför mig, känner dig i min famn hur tung du blir.
Varför måste jag ha det ögonblicket? Jag vill se dig skratta, krama din go syster, när du ligger och sover, hur du omfamnar en.
Hatar mig själv för att jag inte gjorde något. Att jag stelna och bara skrek.
Varför började inte jag med HLR?
Senaste kommentarer